Marknadshyror vore en katastrof

I DN idag 21/2 2017 skriver Matilda Molander på ledarsidan att segregationen t.o.m. skulle minska med marknadshyror.

Först några fakta som marknadsliberaler måste hålla sig till:

  • I Stockholms stad är inkomsterna bland boende i bostadsrätt avsevärt högre än bland dem i hyresrätt i varje stadsdel i Stockholm enligt statistik från SCB.
  • Antalet boende per lika stora lägenheter är högre i hyresrätten än i bostadsrätten, dvs. hyresrätterna har högre nyttjandegrad än bostadsrätterna också enligt siffror från SCB.
  • De höga byggpriserna i Sverige (högst i Europa) beror till stor på de enorma subventionerna till ägt boende (inklusive bostadsrätten) enligt OECD, IMF, m.fl. EU-kommissionen har konstaterat i Sverige och Nederländerna är de länder som ger störst stöd till ägt boende.
  • Hushållens enorma och ständigt ökande skuldsättning är ett hot mot Sveriges ekonomi.
  • De höga byggpriserna gör att hushåll med lägre inkomster inte har möjlighet att efterfråga nybyggda hyresrätter och än mindre ägt boende med de skyhöga priserna idag.
  • I dagens utbud av bostäder saknas bostäder med hyror som dessa hushåll har råd med. Marknaden har misslyckats. Och inte skulle detta utbud öka genom marknadshyror med den enorma bostadsbrist vi har idag.
  • Forskning har dessutom visat att byggandet av hyresrätter inte ökat när hyresmarknaden avreglerats. Utan tvärtom har hyressektorn i allmänhet försvagats.
  • I dagens Europa finns det ett starkt behov av bostäder med överkomliga hyror, vilket bl.a. påtalats av borgmästare i de stora städerna. Den 22 mars träffas deltagarna i Urban agenda i Bryssel och då kommer just denna fråga att belysas ytterligare. Även företrädare för EU-kommissionen (som ju annars är väldigt marknadsliberal) har insett detta.

Molander påstår att läget inte spelar roll för hyrorna i Stockholm. Det är inte sant. Sedan kan man tycka att det inte spelar tillräckligt stor roll. Jag antar att det är just detta som parterna på hyresmarknaden ska hantera.

Sverige har ett system på hyresmarknaden som påminner om det på arbetsmarknaden, dvs. att hyrorna sätts efter förhandlingar. Det är ett bra system som vi ska försvara. Det behövs inga statligt satta hyror som i andra länder. I de länder som har marknadshyror finns samtidigt en sektor med sociala bostäder. Är det detta som Molander vill ha?

Marknadshyror är ett gammalt system som inte passar på en modern bostadsmarknad. Och avigsidorna med fri prissättning framgår med all önskvärd tydlighet på prisbildningen i storstadsområdena och de större städerna. Den är ett hinder för unga och bostadssökande på bostadsmarknaden och gör det svårare för företagen att rekrytera den arbetskraft den skulle behöva.

Det behövs idag (enligt Boverkets bostadsmarknadsenkät) framför allt hyresrätter i de stora städer med hyrorna som hushåll med lägre inkomster kan efterfråga. Och då propagerar DN för marknadshyror! Inte särskilt genomtänkt, eller hur?

Det blir inga marknadshyror

Varje gång parterna på hyresmarknaden ser över hyressättningen brukar okunniga journalister skriva att det blir ”marknadshyror”. Att hyrorna ska vara högre i bättre bostäder än sämre och vice versa är väl självklart, eller hur? Enligt hyreslagen ska hyrorna bestämmas av lägenheternas storlek, standard, utrustning, servicenivå och läge enligt hyresgästernas värderingar. Det kallas för bruksvärdet. Det är hyresgästernas gemensamma värderingar som är utgångspunkten inte konkurrensen mellan bostadssökande på en bostadsmarknad med bostadsbrist. I det senare fallet kan en hyresvärd sätta den högsta hyra den kan få, vilket skulle leda samma prisstruktur som det är på bostadsrätter.

Eftersom kommunerna och bostadsmarknaderna förändras är det rimligt att med vissa intervall se över hyressättningen så att den blir rättvis och motsvarar de vanliga hyresgästernas värderingar. Bättre, mer attraktiva, bör ju ha högre hyror än sämre, mindre attraktiva bostäder samt vice versa. Det är avsikten med det nuvarande bruksvärdessystemet.

Efter en översyn fastställs hyrorna efter förhandlingar. Dessutom, om det visar sig, att bruksvärdehyran väsentligt överstiger den nuvarande hyran är det vanligt att parterna är överens om en övergångsperiod, så att de nuvarande hyresgästerna få god tid på sig att anpassa sig. Detta förfarande är ingen nyhet utan har tillämpats i en rad kommuner i Sverige.

Bruksvärdesystemet ska garantera hyresgästernas besittningsskydd. Idag är det största problemet inte översyner av hyressättningen, som bör ske med vissa intervaller, eftersom det sker förändringar på bostadsmarknaden, utan möjligheterna för hyresvärdar att genomföra drastiska hyreshöjningar efter bruksvärdeshöjande ombyggnader. Där bör lagstiftningen ge hyresgästerna större makt att påverka nivån på åtgärder.

Så strunta i försöken att skrämma hyresgästerna och inbilla folk att det nu blir marknadshyror.

Nyhet: Lindbäck vill ha marknadshyror!

Ibland undrar jag över hur man värderar nyheter. Idag talar DN om att professor vill ha marknadshyror. Det är den 86-årige Assar Lindbäck som upprepar samma argument som han gjort i 50 år. Men det är klart att DN aldrig försummar att göra propaganda för sin åsikt om marknadshyror. Och det var inte så länge sedan som DN debatt upplät sina sida åt denne marknads fundamentalist.

Tyvärr har Lindbäck sedan länge slutat att bry sig om fakta och evidens. Jag ska därför nämna några saker som varje seriös debattör i bostadsfrågan måste beakta:

  1. Sverige är tillsammans med Nederländerna de länder inom EU som har störst subventioner till ägt boende ( i form av ränte- och ROT-avdrag). Dessa har – enligt samstämmiga åsikter bland nationalekonomer – starkt bidragit till de enorma prishöjningarna på ägande- och bostadsrätter samt hushållens alarmerande skuldsättning. Detta nämner inte Lindbäck.
  2. På den värsta bostadsmarknaden i Sverige, Stockholms, är bostadsutnyttjandet lägre i de marknadsprissatta bostäderna än i hyresrätterna. De bor färre personer per bostad i bostadsrätter än i hyresrätter när man jämför lika stora bostäder. Andelen med extremt hög utrymmesstandard är högre i bostadsrätten än i hyresrätten, medan andelen med extrem trångboddhet är högre i hyresrätten än i bostadsrätten. I varje stadsdel i Stockholm har vuxna boende i bostadsrätt betydligt högre inkomst än boende i hyresrätt, vilket visar att hyreslagstiftningen ändå motverkat den ekonomiska segregationen. Detta nämner inte Lindbäck.
  3. Det finns ett stort underskott på bostäder i Sverige även om det just nu byggs en hel del. Och värst är det i storstadsområdena dit folk har flyttat från landsbygden. De nya hyresrätter som byggs kan tyvärr bara hushåll med goda inkomster efterfråga eftersom hyrorna är för höga. Det som skulle behövas är hyresrätter med hyror som hushåll med lägre inkomster har råd med. Därför måste byggpriserna ner. Enligt SCB kostar bostadsrätter i ordinära flerbostadshus 70 procent mer än hyresrätter per kvm lägenhetsyta att bygga i storstadsområdena. Tar man bort inverkan på markpriserna och jämför lika stora bostäder är byggpriset per kvm lägenhetsyta 48 procent högre på bostadsrätter än på hyresrätter. Så driver subventionerna upp byggpriserna på den monopoliserade byggmarknaden med svag konkurrens. Det har t.o.m. hänt att byggare har nekat allmännyttiga bostadsföretag att bygga för att de tjänar mer på att bygga subventionerade bostads- och äganderätter. Detta nämner inte Lindbäck.
  4. Bostadsbyggandet måste öka ännu mer och byggpriserna sänkas genom storskalig, industriell produktion av bostäder. De olika investeringsstöd till främst små hyresrätter som den nuvarande regeringen inför kostar cirka 3 miljarder per år samtidigt som subventionerna till ägt boende landar på cirka 40 miljarder per år. Det goda med investeringsstödet är dock att det bara utgår om hyrorna hålls nere medan subventionerna till ägt boende är villkorslösa. Men det räcker inte. Det krävs ett helhetsgrepp och att ränteavdragen trappas ner samt att konkurrensen inom bygg- och materialsektorerna skärps. Detta nämner inte Lindbäck.-
  5. Lindbäck tror att införande av marknadshyror skulle öka byggandet av hyresrätter (som många inte har råd med). Men han saknar helt belägg för detta. I de länder som avreglerat hyresmarknaden har, enligt samstämmiga forskningsrapporter, byggandet av hyresrätter inte ökat. Tvärtom finns det en tendens att hyresmarknaden försvagats. Ett skäl kan vara att besittningsskyddet försvagats.
  6. Visst har Lindbäck rätt i att det finns ett insider-outsider problem. Men då borde han ju främst gå på subventionerade upplåtelseformerna med hög utrymmesstandard och låg utnyttjande grad och inte på hushållen i hyresrätt som redan betalar en betydligt högre andel av sin disponibla inkomst för boendet än de andra.

Det finns betydligt mer att ta upp. Men jag stannar här.

Om värdegap och bostadsmarknaden

En Erik Olofsson invände mot min beskrivning att värdegapet mellan likvärdiga fastigheter den ena med bostadsrätter och den andra med hyresrätter framför allt beror på de stora subventionerna till ägt boende (ränte- och ROT-avdrag) samt bostadsbristen. Enligt honom är det istället bristen på marknadshyror. Och han har en poäng om man vill göra det lätt för sig, strunta i subventionerna, bostadsbristen och i bostadsmarknadens karaktär. Om jag tolkat honom rätt – och detta tänkande är inte så ovanligt – är den hyra som en hyresvärd kan ta ut i ett visst läge oavsett alla andra faktorer marknadshyra.

Om hyresvärdarna skulle kunna ockra på den enorma bostadsbristen i storstäderna skulle utan tvekan hyrorna stiga väldeliga i de större städerna, fastighetsvärdena öka och värdegapet minska, men fortfarande skulle subventionsskillnaderna kvarstå och efterfrågan på hyresrätter minska kraftigt. Hyresmarknaden skulle troligen krympa rejält. Jag bortser här från de sociala effekterna av denna förändring.

Vad skulle hända med priserna på bostads- och äganderätter om ränte- och ROT-avdrag avskaffades? Om de enorma subventionerna upphörde helt? Jag tror att priserna skulle sjunka kraftigt liksom fastigheternas värden.

Vad skulle hända om bostadsbyggandet av framför allt hyresrätter med överkomliga hyror ökade kraftigt i de större städerna genom rationella och effektiva byggprocesser bland annat via industriellt byggande, gemensamma kvalitets- och miljökrav i landets samtliga kommuner och åtgärder mot spekulation i mark?  Jag tror att priserna och fastigheternas värden skulle sjunka.

Är det rimligt att hushåll och företag ska kunna tjäna pengar utan att anstränga sig det minsta? Om samhället eller andra investerar i bostäder, vägar, social eller kommersiell service, kollektiva kommunikationer, mm. ska då de som inte lagt ut ett öre kunna tjäna pengar på vad dessa andra gjort? Jag tycker inte det. Därför bör behövs en skatt på värdeökningen på tomter som inte beror på vad tomtägaren gjort, som tas ut vid försäljningen. Detta skulle leda till en dämpning av tomtpriserna i större städer och en minskning av värdegapet.

Vi vet av flera forskningsrapporter att byggandet av hyresrätter inte har ökat när hyresmarknaden har avreglerats. Tvärtom har hyresmarknaden försvagats. Det behövs en betydande hyresmarknad med intressebalans mellan hyresgäster och hyresvärdar för att samhället ska fungera väl. Den alltmer rörliga arbetsmarknaden kräver hyresrätter med rimliga hyror så att även de i yrken med lite lägre löner kan bosätta sig där jobben finns och arbetsgivarna kan få tillgång till den arbetskraft de behöver. De som vill studera ska kunna hitta någonstans att bo där den högre utbildningen finns.

Den vanliga hyresrätten ska vara trygg och välskött. Hyresgästerna ska ha besittningsskydd och inte råka ut för plötsliga och omotiverade hyreshöjningar. Hyresrätten behövs för rörlighetens skull. Därför vore det också oklokt att – som förekommer i andra länder – att tillåta fri hyressättning vid ny upplåtelse. Det skulle uppmuntra kvarboende i den nuvarande lägenheten med den lägre hyran på bristorter. Idag är de höga hyrorna i nybyggda lägenheter och de skyhöga priserna på bostads- och äganderätter de främsta hindren mot arbetskraftens rörlighet.

Hyrorna sätts idag efter förhandlingar och bör motsvara bostädernas bruksvärde enligt hyresgästernas värderingar – en person en röst. Med högre bruksvärde får då bostäder med högre bruksvärde högre hyror än de med lägre bruksvärde och vice versa.Enligt forskare motsvarar bruksvärdehyran marknadshyran på en bostadsmarknad i balans givet att hyran är satt efter hyresgästernas värderingar. Men på en marknad i obalans kommer bruksvärdehyran att understiga marknadshyran, som bestäms av hyresgästers efterfråga. Då kommer hushåll med hög köpkraft kunna konkurrera ut dem med lägre köpkraft och hyrorna drivs upp på bostäder med hög efterfrågan. Idag är hyrorna högre i attraktiva områden än i de mindre attraktiva. Men hyresskillnaderna är mindre än vad de skulle vara om det skulle vara marknadshyror.

Hyreslagstiftningen är utformad för att ge en intressebalans mellan hyresgäster och värdar och inte möjliggöra för hyresvärdar att utnyttja en bristsituation. Därför ska ljuset riktas mot misslyckandet i bostadspolitiken och hos aktörerna på bostadsmarknaden som inte kunnat åstadkomma ett utbud av goda bostäder som motsvarar även hushåll med låga inkomsters behov och istället subventionerar dyra bostäder för välbärgade hushåll.

 

 

Det är redan marknadshyror i nyproduktion

Ibland undrar jag om politiker vet vad de talar om. Folkpartiet m.fl. vill ha marknadshyror i nyproduktion. Men det är det ju redan.”Vissa delar av nyproduktionen har så höga hyror att det i praktiken inte finns någon bostadskö.– I Råcksta i Bromma fick vi släppa 33 lägenheter utanför kön, konstaterar Marika Nordström, marknadschef vid Stockholms bostadsförmedling. Totalt rör det sig om strax över hundra förstahandskontrakt i nyproduktion som Stockholms bostadsförmedling under den senaste tolvmånadsperioden har släppt till bostadssökande med kötider kortare än ett år.” (Ur SvD)  Sedan finns det ju nybyggda lägenheter som inte anmälts till Bostadsförmedlingen. Och det byggs inte i områden där köpkraften är svag. Byggare bygger hellre bostadsrätter där de pga. subventionerna kan ta högre priser. I storstadsområdena är byggpriserna för bostadsrätter 52 procent högre per kvadratmeter än för hyresrätter.

Men Folkpartiets och fastighetsägarnas organisation vill egentligen gå längre och se till att bruksvärdesystemet luckras upp och att Hyresgästföreningens inflytande över hyressättningen minskas. Så fastighetsägarna kan tjäna mer pengar. Ändå var det Folkpartiet som utformade propositionen om hyresförhandlingslagen. Men något ökat byggande av hyresrätter blir det inte. Det har det inte blivit i något land i Europa där man avreglerat hyresmarknaden.

Det stora problemet idag är de onödigt höga byggpriserna. De beror i sin tur på de stora subventionerna till ägt boende (ränte- och ROT-avdrag), bristande konkurrens och effektivitet i byggbranschen, små serier, olika kvalitets krav, långa planeringstider samt spekulation i mark/fastigheter.

Alla vet att det behövs hyresrätter som unga och hushåll med lite lägre inkomster har råd att bo i. Marknadshyror driver hyrorna i motsatt riktning och innebär ett ocker på bostadsbristen. Och tänk efter! Om nu bostadsföretag kan tjäna mycket pengar på bostadsbristen, vilket intresse skulle de ha av att bygga nytt. Och i varje fall inte så att bostadsbristen minskade.

Därför krävs det samordnade insatser från stat och kommuner för att driva på för ett ökat utbud av hyresrätter med överkomliga hyror. Jag tror att det behövs både piska (lagstiftning) och morötter (riktade villkorade subventioner som inte kan kapitaliseras, inte driver upp priser) samt en konkurrens som gynnar bostadskonsumenterna.

Marknadshyror skapar ännu mer orättvisa

Detta inlägg publicerades den 12  maj 2016 på Svenska Dagbladets näringslivssidor.

Att tränga ihop trångbodda och låginkomsttagare i hyresrätt ännu mer är fel väg att åstadkomma ett bättre utnyttjande av bostadsbeståndet. Det skriver bostadsdebattörerna Peder Palmstierna och Sven Bergenstråhle och menar att det är bättre att rikta in sig på den statsunderstödda delen – bostadsrätter och villor.

Om syftet är att öka utnyttjandet av bostäderna bör man i stället ­inrikta sig på det ägda boendet, skriver författarna. Det finns färre hyresrätter än bostadsrätter i Stockholm, men ändå bor flertalet barn i hyresrätt.

Bostadsbristen drabbar många hårt, den stoppar tillväxt och jobb och har lett till en skenande skuldsättning som hotar landets ekonomi. Alltfler har drabbats av insikten att det kommer att ta många år att bygga ikapp bostadsbristen. Därför söker nu debattörer och politiker med ljus och lykta efter andra lösningar som innebär att de befintliga bostäderna utnyttjas bättre. Frågan är viktig inte minst i de förhandlingar om bostadspolitiken som nu förs mellan regeringspartierna och de borgerliga partierna.

Som så många gånger tidigare ges bruksvärdessystemet skulden för bostadsbristen. Eftersom dagens bruksvärdessystem sätter ett tak för hyrorna är hyresrätten underutnyttjad, är den enkla slutsatsen. Med införande av marknadshyror eller hyror på samma nivåer som marknadshyror skulle lägenheterna utnyttjas bättre, rörligheten på bostadsmarknaden öka och det skulle byggas fler hyreslägenheter, påstår man. Resonemanget stöddes av Bokriskommittén (Klas Eklund) och Nybyggarkommissionen (Göran Persson, Olle Wästberg och Agneta Dreber). I dag kräver samtliga borgerliga partier i förhandlingarna med regeringen att hyressättningen ska göras ”mer flexibel” (vanligt kodord för hyror på samma nivå som med marknadshyror) och Liberalerna vill ha marknadshyror i nyproduktionen.

Märkligt nog finns dåligt med empiriskt stöd för påståendena, men desto mer av nationalekonomiska hypotesbyggen. Det under de senaste åren mest åberopade hypotesbygget kommer från Boverket, där man på miljonte kronan när försöker beräkna hur stora välfärdsförluster bruksvärdessystemet skulle orsaka. För ovanlighetens skull framhåller författaren att de egna resultaten bara gäller om hyresmarknaden är en perfekt marknad, vilket den, som han också framhåller, inte kan vara. (”Bostadsbristen och hyressättningssystemet – ett kunskapsunderlag”, 2013).

Den som i stället ger sig i kast med att undersöka hur verkligheten ser ut kommer fram till andra slutsatser. I jämförelse med det ägda boendet är utnyttjandet av bostäderna och rörligheten högre i hyresrätten än i de marknadsprissatta bostäderna. En rad internationella studier visar dessutom att en avreglering av hyressättningen inte leder till ökat bostadsbyggande.

Vi två har med uppgifter från SCB:s lägenhetsregister undersökt hur bostäderna i Stockholms stad utnyttjas. Med lägenhetsregistret kan man för första gången sedan 90-talet få fram hur bostäderna på lägenhetsnivå faktiskt utnyttjas (”Hur bor man i Stockholm?”, 2015).

Siffrorna visar genomgående att hyresrätten utnyttjas bättre än ägt boende (bostadsrätt och egnahem) och att det bor fler personer i hyreslägenheter jämfört med andra bostäder. Det mönstret går igen i alla lägenhetsstorlekar i staden som helhet. I stadsdelarna finns variationer, men det förändrar inte helhetsbilden. Trångboddheten är högre i hyresrätt medan boende med extremt hög utrymmesstandard är vanligast i ägt boende. Det finns färre hyresrätter än bostadsrätter i Stockholm, men ändå bor flertalet barn i hyresrätt och på mindre yta än barnen i bostadsrätt. Av barnen i de minsta bostäderna bor över hälften i hyresrätt. Av barnen i de största bostäderna bor bara vart femte i hyresrätt. Om syftet är att öka utnyttjandet av bostäderna bör man i stället inrikta sig på det ägda boendet.

En nyligen publicerad forskarrapport visar att rörligheten bland de boende är väsentligt högre i hyresrätten än i ägt boende. (”Rörligheten på den svenska bostadsmarknaden” av Maria Brandén, LiU, och Andreas Pistol, Ramböll, 2016). Rörligheten låg på 22 procent i hyresboendet jämfört med 9 procent i det ägda (2012). Rörligheten bland boende i hyresrätt är alltid högre än i ägt boende oavsett inkomst, utbildningsnivå eller var i landet man bor. Rörligheten är högst bland boende i hyresrätt med lägst inkomster. Iögonfallande är att rörligheten under den undersökta perioden (1999–2012) var påfallande stabil trots stora politiska och marknadsmässiga förändringar. Inte ens i Stockholm märks någon förändring i rörlighet trots befolkningsökningen och alla ombildningar till bostadsrätt. Om syftet med ökad rörlighet är att lösa bostadsbristen, är utsikterna för detta alltså små.

Vad många inte förstått är att hyresgästernas inkomster är betydligt lägre än inkomsterna bland boende i ägda bostäder. I varje stadsdel i Stockholm är hyresgästernas inkomster betydligt lägre än bland dem i ägt boende. Det får tydliga effekter på bostadsutnyttjande och rörlighet; av kostnadsskäl tränger hyresgästerna ihop sig på mindre yta och flyttar oftare. Ju lägre inkomsten är, desto högre är boendetätheten och rörligheten. Av intresse är också att skillnaden i inkomster mellan hyresgästerna i Stockholms innerstad och ytterstad (37 procent) tydligt återspeglar skillnaderna i hyra (32 procent).

Det tredje argumentet för ”flexiblare hyror” – att det kommer att byggas fler hyreslägenheter – motsägs av många studier. En rapport från London School of Economics (Whitehead med flera 2012) belyser utvecklingen i elva olika västeuropeiska länder efter en avreglering. Tvärtemot vad många väntat sig minskade den privata hyressektorn i storlek eller förblev oförändrad. Några fler bostäder blev det inte, vilket författarna menar beror på att det är så många andra faktorer som är avgörande för en fastighetsinvestering: skattesystemet, avskrivningsregler, subventioner med mera. Sannolikt upplevdes också hyresboendet som mindre tryggt efter avregleringen och därmed mindre attraktivt. En väldokumenterad FN-rapport från 2013 är inne på den linjen; avskaffandet av en hyresreglering har sällan medfört ökade investeringar i hyresmarknaden, utan snarare vridit marknaden mot mer äganderätt. Två examensarbeten från KTH undersökte effekterna av avregleringarna i Finland, Norge, Spanien och Storbritannien och kom fram till att de inte ökat byggandet av hyresrätter.

Den som vill åstadkomma ett bättre utnyttjande av bostadsbeståndet och en ökad rörlighet bör söka andra medel än att tränga ihop trångbodda och låginkomsttagare i hyresrätt ännu mer. Den som vill se till att bostäderna utnyttjas bättre och få ner bostadspriserna borde i stället rikta in sig på den statsunderstödda delen av bostadsmarknaden – bostadsrätter och egnahem – som årligen får statsstöd på 40 miljarder kronor i form av ränteavdrag och ROT-avdrag.

Vill man av politiska skäl inte avskaffa ränteavdrag och ROT-avdrag bör man av anständighetsskäl se till att hyresrätten ges likvärdiga villkor. Det skulle fördelningspolitiskt vara ett steg i rätt riktning, motverka segregationen i samhället och, inte minst, öka byggandet av hyresrätter.

Peder Palmstierna

bostadspolitisk expert, medförfattare av rapporten ”Hur bor man i Stockholm?” om hur bostäderna i Stockholms stad utnyttjas

Sven Bergenstråhle

bostadsforskare, medförfattare av rapporten ”Hur bor man i Stockholm?”

 

Boverket skämmer ut sig -igen

Boverket ”analytiker” Bengt Hansson menar att det är omöjligt att bygga bort bostadsbristen. Utan det gäller att få rörelse bland de som bor. För dem som har bor i villa eller bostadsrätt ska denna omflyttning fixas genom att de slipper reavinstskatt vid försäljning. Men om du, som jag, bor i hyresrätt ska vi tvingas tränga ihop oss och tvingas flytta från våra bostäder när Boverkets marknadshyror införs. Så de som äger ska förmås att röra på sig genom morötter (tjäna pengar), medan de som bor i hyresrätter ska tvingas röra på sig på grund av den ekonomiska piskan. Boverket har med sina bostadsmarknadsenkäter visat att det som behövs är hyresrätter med överkomliga hyror. Vilket det inte lär bli med marknadshyror i storstadsregionerna.  Men det är väl inget som en riktig analytiker bryr sig om.

Jag undrar hur Bengt Hansson bor idag? Jag är rätt säker på att han inte bor i hyresrätt. Hur som helst om dessa sanslösa förslag genomförs så lovar jag att jag tillsammans med andra kommer att gå ut på gatorna.  Nu räcker det!